Nu tänker jag skriva upp hur mycket som har försvunnit från början. Alltså skriver jag inte hur mycket jag har blivit av med varje gång utan då får ni helt enkelt titta tillbaka på förra mången jag mätade :)


Mage: 110 cm (-5 cm)
Midjan: 91 cm (-4 cm)
Höft: 107 cm (-1 cm)
Bröst: 105 cm (-4 cm)
Armar: 35 cm (-2 cm)
Lår: 64 cm (-1 cm)
Hals: 36 cm (+/-0 cm)

Vikt: 79.4 kg (-1.7 kg)
BMI: 28.1

Idag blev jag riktigt överraskad. Rätt sjukt att jag har gåttner 5 cm i midjan sen i onsdags. Men det är klart det händer fortare än vanligt eftersom kroppen är så van vid massa godis. Den får liksom en chock !

Igårkväll provade jag på en massa olika träningssätt. Mest för att testa och se vilket som var mest framgångsrikt för mig eller vad man ska säga. Här är två av dem jag rekommenderar.

Först provade jag på Yoga. Det var väldigtspännande och avkopplande. Jag följde en drygt 40 minuter lång video på youtube. Men istället för att lyssna på kvinnan på videon som pratar, stängde jag av ljudet och satte igång lite lugn musik. Något jag kan rekomendera för er som har spotify är Johan Stengård med albumet Lugna blå stunder. Han har tagit kända låtar och gjort om så där inte är någon sång.
Jag tror att efter ett tag med yoga-lektioner blir man väldigt vig.

Hittade precis en sida som visar i ett linjediagram hur min vikt kan se ut om jag fortsätter som jag gör nu. Det var rätt chockernade och visade om jag fortsätter så om 3 år kommer jag väga 95 kg och om 5 år kommer jag väga 105 kg. Nu blev jag lite mer pepp iallafall, det får inte hända !
Hittade också en massa andra bra funktioner på sidan. Återkommer senare med uppdateringar ! :)

Ja nu är det väl dags att berätta min historia. Anledningen till att gör det är för att påminna mig själv om hur hemsk det verkligen är och hur länge allting har pågått. Ni ska veta att jag ALDRIG har berättat om det här för någon människa innan. Det är väl huvudsakligen för att jag skäms som en gris. Men här är jag anonym. Jag är beredd på kritiska kommentaren, det ska ni veta. Men det skulle vara otroligt om någon kunde vara så omtänksam och stötta mig och ge mig tips. Men som sagt, jag är beredd på allt nu, så här kommer det. Var beredd på att bli chockade, jag bara varnar er ..

Det började runt sexan tror jag, jag var 12 år gammal. Jag upptäckte att choklad (av allt, suck!) var väldigt gott. Mina föräldrar var skilda, men bodde bara några kilometer ifrån varandra. Jag fick en veckopeng på 40 kronor tror jag, möjligtvis 50. Men iallafall. Jag fick den varje vecka. När jag var hos min mamma fick jag pengarna att göra vad jag ville med, det var inget mer med det. Men av min pappa fick jag ljuga till mig pengarna. Oftast sa jag att jag skulle köpa den nya Frida-tidningen. Efter att jag hade fått pengarna sa jag att jag skulle cykla till min mamma och hälsa på och gå och köpa tidningen. Jag sa det eftersom mamma bodde nära affären. Sedan cyklade jag istället till affären och köpte två 200g marabouchoklad. Ja ni läste rätt två ! Jag ansåg att ett inte var tillräckligt för att "mätta" mitt begär. Ni förstår ju själv hur mycket det är och det gör jag idag, men gjorde ju inte då, jag var 12 år gammal. Såhär gjorde jag en gång i veckan. Till en början var det ju inte så mycket egentligen. Alldeles för mycket jämfört med vad man borde äta på en vecka, men inte mycket jämför med hur det skulle bli.
Jag började 7:an, åt mer och mer choklad. Minns inte hur mycket vid det är tillfället, men skulle gissa på ungefär samma mängd, men istället två gånger i veckan. Jag började på ny skola, men nya klasskamrater, men hade fortfarande några kvar från gamla klassen. I sjuan var jag fortfarande smal. I sexan var jag och en tjej till smalast i klassen, vi var alltid "de mindre" om ni förstår vad jag menar.

I åttan började jag så sakterliga "växa". Inte bara på längden utan också på bredden, eller hur man ska säga. Jag började bli rundare än de andra tjejerna i klassen. I åttan upptäkte jag också att ica hade de här euroshopper chokladen, de på 100 g. De kostade bara 4 kr ungefär. SKITBRA tänkte jag, då har jag råd att köpa fler ! Så jag började köpa sånna här en gång om dagen, två varje gång. Det var nu jag började skämmas för mitt "missbruk" för det var det ju. Jag gick till affären, varje dag efter skolan och köpte choklad ! Såhär fortsatte det även i nian och i slutet av nian var jag på gränsen till överviktig.

När jag började gymnasiet började jag istället köpa TRE 100 grams choklad om dagen ! Det var helt sjukt och jag skämdes mer än någonsin och jag försökte gå till affären efter skolan för att inte familj och vänner skulle märka någonting. Eftersom om jag gick direkt efter att jaghade kommit från skolan, så kunde jag lägga chokladen i väskan och ingen skulle märka det. Om jag inte hade pengar att handla efter skolan, väntade jag till mamma kom hem efter jobbet och bönade och bad efter pengar så jag kunde gå och handla, men jag sa aldrig vad jag skulle handla. Jag fick pengar och sa att jag skulle gå till en kompis som bodde i närheten. Jag sprang istället till affären och handlade. Problemet då var att jag inte hade någon väska med mig, så jag gömde chokladet i jackan. Beroende på vilken jacka jag hade gömde jag det i innerfickan eller i armen. Om det var varmt ute och ingen jacka behövdes tog jag på mig en långarmad innan jag gick och när var på väg tillbaka tog jag av mig den, la chokladen i tröjan och höll den för att ingen skulle se att där var något i den. Jag lådsades bara att det var för varmt för långärmad.

Jag hade nu ökat mycket i vikt och var nu överviktig. Problemet med att choklad var mitt missbruk var att fettet satte sig på magen, som nu var mycket rundare än resten av kroppen, även om den också var rund. Jag skötte inte första året i skolan eftersom jag heldre satt hemma och åt godis. Jag gillade heller inte lärarna och de stöttade eller pushade inte mig alls att komma till skolan. Så, jag bytade skola vilket betydde att jag fick gå om ettan. Det var lite jobbigt när jag precis skulle börja för i mitt huvud dök det upp tankar som "tänk om de tror jag är gravid", "undra vad de kommer tänka och tycka om mig". Men stark som jag ändå är gick jag ju såklart dit.
Jag skötte mig jättebra hela ettan och fick superbra betyg. Jag var lärarnas favorit eftersom jag koncentrerade mig på skolan. Umgicks inte så mycket med andra på skolan.

Men efter ett tag kunde jag inte längre koncentrera mig på skolan utan tankarna gick istället över till mitt missbruk. Jag var tvungen att ha choklad så fort så möjligt. Jag satt på lektionerna och planerade att smyga ut från skolan så fort så möjligt efter lektionen. Vilket jag också gjorde. Jag insåg att det var ett bra sätt att gå lite i skolan men ändå tillfredställa mitt behov. Så jag fortsatte såhär hela tvåan. Det gick dåligare och dåligare i skolan eftersom jag kom på att jag kunde sjukanmäla mig själv även om jag inte var arton. Man spelade bara in sitt namn och klass på telefonsvararen. Jag insåg såklart att jag skulle bli upptäckt så småningom, men än så länge funkade det ju ! Ja levde helt i nutiden och glömde bort min framtid !

På min artonårsdag var jag så lycklig eftersom jag kunde sjukanmäla mig själv och jag fick ! Glad kom jag till skolan och första personen jag stötte på är den som har hand om sjukanmälningarna på skolan. Hon frågade hur gammal jag var. Stolt sa jag 18 idag. Då påpekade hon att jag hade sjukanmält mig någon gång innan när jag var under 18. Jag svalde tungt, men hon sa att det var okej för den här gången så var det inte mer med det.
Någon gång under tvåan tog jag tag i mitt problem (för ett tag). Jag bestämde mig. Nu ska jag sluta. Det var ju inte lika lätt som jag trodde. Jämför det med ett nikotinbehov eller alkoholbehov. Jag var arg och lättirriterad första perioden. Men det gick tro det eller ej över. Jag var "chokladfri" i två veckor och gick med rasande fart nästan ner tio kilo under perioden. Folk kommenterade och frågade om jag hade gått ner i vikt. Jag var så stolt och mådde bättre än på länge. Men det var just det. Jag var så stolt att jag tyckte jag förtjänade en belöning. Jag köpte några choklad och tänkte "idag skadar inte", men det var just det det gjorde. Jag fortsatte äta godis varje dag igen.

I trean vägde jag nog som mest och jag tröttnade på euroshoppers choklad så jag provade en dag på marabous igen. Jag insåg att de var såå mycket godare igentligen. Men de är rätt mycket dyrare, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag åt ett 200 grams på några timmar. Jag blev sugen på kvällen igen och köpte ett till. Alltså åt jag som mest i trean. 2 st 200 g om dagen ! Helt sjuka mängder. Ibland åt jag till jag mådde illa (under alla år). Då undrade jag varför jag gjorde så här mot mig själv, men illamåendet gick över och jag slutade tänka på det och fortsatte.

Jag går i trean nu, vilket betyder att jag fram till förra veckan åt två 200 grams choklad om dagen. Vågen visade för några veckor sen över 80 kg. Då tänkte jag, nu får det vara nog. Ingen mer än jag kan göra någonting åt det här ! Så i måndags började jag träna och åt inget choklad på hela dagen. Jag var verkligen sugen, men hade inga pengar så jag fick stå emot. Jag åt inget godis i tisdags eller onsdags iheller, men igår fick jag ett återfall och åt nästan ett helt 200 grams choklad. Jag är dock glad att det inte blev två ! Alltså är det ett framsteg.

Under alla åren av mitt beroende kan jag ju också passa på att berätta som med alla andra beroende så när jag kände mig sugen så kunde jag nästan göra allt för att få fram tillräckligt med pengar för att köpa choklad att jag ibland tog av föräldrar och syskons pengar. Det är något jag skäms så oerhört över att jag bara vill ge tillbaka pengarna, men är inte tillräckligt modig att berätta för dem vad jag har gjort.

En sak jag även började med i slutet av nian, parallellt med mig godisberoende var, dumt nog, att börja röka. Jag hade vänner som gjorde det och en storasyster med cigaretter i jackfickan. Jag tog en cigarett för att prova och fortsatte att sno dumt nog till hon upptäckte mig, men jag nekade ju det för allt jag var värd. Familjen fick ju inte veta att jag rökade. Jag hade alltid varit ängeln och syrran det svarta fåret. Så jag slutade sno och skaffade pengar och bad äldre vänner köpa cigaretter till mig istället. Jag började när jag var 15-16 år gammal. Min syster som också var rökade fick reda på det när jag var 16-17 någon gång, men hon lovade att inte berätta för föräldrarna och snäll som hon var gjorde hon inte det. Men hon hotade dock flera gånger med att berätta det när vi bråkade. Min mamma fick väl reda på att jag rökade precis innan jag fyllde 18. Jag var inte bekväm med att röka framför henne förrän jag hade fyllt 19 eftersom hon hatade rökare. Min pappa vet fortfarande inte att jag rökar och jag vågar inte berättade det för honom eftersom även han hatar rökare och jag skulle sjunka så lågt i hans ögon. Därför ska jag försöka sluta istället. Men vi börjar med ett beroende i taget !

Jag har många gånger också funderat över varför jag bara har haft en pojkvän i mitt liv, vilket var många år sen. Men alla killar är ju utseendefixerade (även många tjejer) så det är ju inte så konstigt. Jag är ju inte särskillt attraktiv, det kan ingen säga. Så jag gör också det är för att lättare bli accepterad och kanske även träffa någon som kan älska mig för den jag är och visa för dem som har "dissat" mig vad de har missat !

Usch, det har nog tagit mig över en timme att skriva detta och jag skrev det rakt från hjärtat och från minnet. Jag hoppas ni nu förstår lite bättre varför jag ser ut som jag gör och har det som jag har det. Många gånger har jag tänkt "fan, varför hade vi inte en strängare uppväxt". Då hade jag inte sett ut som jag gör idag, men jag är samtidigt väldigt tacksam för att vi har fått göra som vi vill då vi har lärt oss en hel del. Tack mamma och pappa, jag älskar er <3 (Jag hoppas bara att de tycker om mig för den jag är också, för ibland är jag tveksam)

Orkar tyvärr inte läsa igenom efter stavfel nu, gör det senare, nu ska jag cykla en halvmil, sedan ta hunden på en långpromenad, vi hörs senare.

Såhär ser jag då alltså ut. Anledningen till att jag lägger upp sånna här bilder är framförallt att jag ska inse hur jag verkligen ser ut, för hur man än tittar och hur länge man än tittar, så ser man inte övervikten på samma sätt som på ett foto. Men här har vi den, den nakna sanningen och jag mår inte bra över det ska ni veta ! Jag mår inte bra av att veta att jag har en övervikt som ska skynda på en massa olika sjukdommar, som gör att folk tittar annorlunda på mig. Jag är trött på det ! Så nu ska jag fixa det. Är trött nu så min berättelse får ni läsa om imorgon. Ha det så bra så hoppas vi på en icke regnig, mindre blåsig fin dag imorgon ! Godnatt.

Hejsan och välkomna till min blogg som är tänkt att handla om min tuffa resa mot mindre kilo !
Till att börja med ska jag nog göra någonting åt designen. (Har ju blogg sedan tidigare så jag har en viss fördel).
Sedan kommer jag att lägga upp bilder på mig hur jag ser ut nu, så jag kan se någon framgång. Jag kommer dessutom lägga upp mina (hemska) mått, så jag har allting lagrat någonstans att komma tillbaka till. En sak ni ska veta är att jag inte kommer lägga upp bilder på mitt ansikte eller mitt riktiga namn, eftersom jag inte är riktigt redo för det än. Det kanske kommer så småningom, det vet jag inte men anledningen till att jag har valt att göra det såhär är för att jag vill inte att folk ska veta vem jag är, speciellt inte vänner och familj då jag är obekväm med att berätta för dem om mitt "problem".
Ja då tänker ni, de kan väl se på dig hur du ser ut ? Ja det kan dem, men de ser inte hur jag känner på insidan om det, de vet inte hur dåligt jag mår på insidan av det här, eftersom jag alltid är glad. Ja ni läste rätt, jag är riktigt glad av mig, med massor av humor och känner att jag har det bra, men vill ändå göra det här för mig själv, främst för att visa för mig och alla andra att jag kan, att jag verkligen kan klara det här ! Det är är vad jag behöver.
Jag kan ju också passa på att tala om att jag är överviktig så det är inget jag hittar på för uppmärksamhet eller för att vi FÖR smal. Jag vill bara vara sund. Men mer om det senare, när jag lägger upp vikt, mått och bilder.
Välkomna att följa MITT äventyr !